Bedömning av sexuella övergrepp i vårdnadsmål

Parterna i målet hade tidigare bott tillsammans och hade en gemensam son. I tingsrätten yrkade båda parter om ensam vårdnad. Modern hade motverkat allt umgänge mellan far och son eftersom hon påstod att det fanns risk att sonen utsattes för sexuella övergrepp. Förundersökning mot fadern hade lagts ner men modern ville ändock inte medverka till umgänge. Båda parter uppgav att den andra föräldern var olämplig som vårdnadshavare och att det var omöjligt att samarbeta. Tingsrätten anförde att den förebringade bevisningen inte gav stöd för att det skulle ha förekommit något sexuellt övergrepp från fadern medan det var klarlagt att modern hade motverkat umgänget. Moderns lämplighet som vårdnadshavare ifrågasattes eftersom hon hade oförmåga att se sonens behov av kontakt med sin far. Fadern tillerkändes således vårdnaden om sonen. Hovrätten fastställde tingsrättens dom med anledning av att fadern, framförallt i ett längre perspektiv, ansågs vara bättre lämpad att ha vårdnaden.

Svea Hovrätts dom i mål T 8029–08

I mål om vårdnad yrkade parterna ensam vårdnad om deras son. Modern uppgav att fadern var olämplig som vårdnadshavare och hade polisanmält honom för sexuella övergrepp mot pojken. Förundersökningen mot fadern lades ner men modern och barnet fick skyddade personuppgifter efter påstående om att de var utsatta för hot. Vårdnadsutredningen föreslog att modern skulle erhålla vårdnaden. Tingsrätten ifrågasatte moderns lämplighet som vårdnadshavare och hennes trovärdighet. Fadern tillerkändes vårdnaden på grund av att han ansågs bättre kunna hantera konflikten mellan parterna. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Göta hovrätt dom den 22 april 2010 i mål T 3093–09

Tingsrätten förordnade modern ensam vårdnad om parternas gemensamma barn på grund av misstankar om att fadern förgripit sig sexuellt på barnen. Samarbetsproblemen mellan parterna omöjliggjorde gemensam vårdnad. Även då förundersökningarna mot fadern var nedlagda ansåg tingsrätten att det inte kunde uteslutas att barnen skulle riskera att fara illa av umgänge med fadern. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut eftersom rätten fann att påståendena om sexuella övergrepp inte kunde lämnas utan avseende och att ett umgänge inte kan anses vara förenligt med principen om barnets bästa.

Svea hovrätt dom den 22 april 2010 i mål T 4141–09

I tingsrätten yrkade fadern till parternas gemensamma barn rätt till umgänge medan modern bestred och yrkade för ensam vårdnad om flickan. Modern uppgav att fadern utsatt barnet för sexuella övergrepp vilket även flickan hade berättat för ett flertal personer. Förundersökningen hade lagts ner eftersom brott inte kunde styrkas. Tingsrätten förordnade om gemensam vårdnad eftersom modern antogs inskränka umgänget mellan fadern och barnet ytterligare vid ensam vårdnad. De var utrett att fadern inte skulle anförtros ensam vårdnad. Hovrätten fann att det inte förelåg tillräcklig utredning för att påstå att det förelåg risk att flickan skulle utsättas för sexuella övergrepp av fadern. Flickan ansågs dock vara så pass rädd för sin far att umgänge mellan dem inte skulle fungera. Modern antogs även i framtiden verka för umgänge mellan dotter och far vilket låg till grund för bedömningen. Hovrätten anförtrodde ensam vårdnad till modern och förordnade inte om umgänge mellan fadern och barnet.

Svea hovrätts dom den 3 november 2010 i mål T 1047–10

I mål om vårdnad beslutade tingsrätten att fadern skulle anförtros ensam vårdnad om parternas tvillingar och att modern skulle få ensam vårdnad om en äldre gemensam dotter. Hovrätten ändrade tingsrättens beslut och förordnade om gemensam vårdnad för de tre flickorna. Den äldre flickan hade för en omdiskuterad psykiatriker uppgett att fadern, skolpersonal och grannar hade utsatt henne för sexuella övergrepp. Enligt domstolarna var det uteslutet att flickan talade sanning och ansåg att inget utöver hennes berättelse gav anledning att tro att fadern förgripit sig på henne. Hovrätten ansåg att inga konkreta omständigheter talade för att fadern skulle förgripa sig på flickorna eller agera på annat sätt som skadade dem.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 7 december 2010 i mål T 2975–10

Fadern till parternas gemensamma barn yrkade i tingsrätten i första hand om gemensam vårdnad och i andra hand om ensam vårdnad. Modern bestred yrkandena och uppgav att fadern var olämplig som vårdnadshavare eftersom han hade utsatt barnen för sexuella övergrepp och att risk förelåg för fortsatta övergrepp. Tingsrätten konstaterade att mycket talade för att fadern hade utsatt pojkarna för sexuella övergrepp men att bevisningen i frågan var för svag. Fadern kunde således inte anses olämplig som vårdnadshavare. Tingsrätten förordnade ändock om ensam vårdnad för modern på grund av att hon ensam hade haft vårdnaden om barnen och det saknades förutsättningar för gemensam vårdnad. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts dom den 14 januari 2011 i mål T 4217–10

Parterna i målet hade tillsammans en tolvårig och en trettonårig dotter. Flickorna hade flyttat runt sedan fadern dömts för våldtäkt. Faderns brorson hade blivit dömd för sexuella övergrepp mot den äldre dottern. Modern yrkade ensam vårdad om flickorna. I tingsrätten fanns modern bristande i sin förmåga att ta ett nödvändigt vuxenansvar och att det inte fanns risk att flickorna skulle fara illa hos fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt fadern och modern fick rätt till umgänge med flickorna. I hovrätten träffade parterna en överenskommelse om den äldre flickan som skulle stå under gemensam vårdnad och ha sitt stadigvarande boende hos modern. Hovrätten fann överenskommelsen vara till barnets bästa och fastställde den. Gällande den yngre flickan fastställde hovrätten tingsrättens dom om ensam vårdnad för fadern.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 13 januari 2011 i mål T 4222–09

Med anledning av påstådda sexuella övergrepp på parternas gemensamma barn hade modern polisanmält fadern. Ingen av anmälningarna hade lett till åtal och tingsrätten bedömde att barnen blivit instruerade av modern att berätta om övergreppen. Hovrätten anförtrodde vårdnaden till modern eftersom det ansågs vara till barnens bästa att bo kvar hos modern och att en överflyttning av vårdnaden skulle inneburit en alltför omvälvande förändring för dem. Kontinuitet och stabilitet bedömdes väga tyngre än behovet av en god relation med båda föräldrarna.

Svea hovrätts dom den 10 mars 2011 i mål T 10214–10

I mål om vårdnad anförtrodde tingsrätten ensam vårdnad om parternas gemensamma dotter åt modern. Fadern var dömd för barnpornografibrott i det så kallade Mangamålet. Tingsrätten ansåg att det inte fanns några bevis för att flickan utsatts för sexuella övergrepp från fadern så som modern anfört. Samarbetet mellan parterna ansågs dock så pass bristfälliga att gemensam vårdnad inte var till barnets bästa. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Svea hovrätts dom den 11 november 2011 i mål T 5486–11

Parterna hade en gemensam dotter som, efter föräldrarnas separation, börjat gå till en barnpsykolog. Psykologen misstänkte att flickan utsattes för övergrepp i moderns hem. Tingsrätten ansåg att det inte kunde fastställas om flickan blivit utsatt för övergrepp men efter att fadern interimistiskt tillerkänts ensam vårdnad förändrades flickan positivt. Tingsrätten tillerkände fadern därför ensam vårdnad genom dom. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

Svea hovrätts dom den 4 april 2012 i mål T 9210–11

Parterna i målet hade gemensam vårdnad om sina två döttrar. Trots detta fick fadern inte träffa flickorna på fyra år. Fadern yrkade vid tingsrätten om ensam vårdnad men tingsrätten ansåg att det bästa för barnen var att de bodde kvar hos modern eftersom de bott där halva sina liv och hade starka band med modern. Hovrätten konstaterade att modern hade hindrat fadern från umgänge med flickorna trots upprepade försök från hans sida och påverkat barnen till en negativ inställning till deras far. På grund av detta och att det bedömdes vara till barnens bästa tillerkändes fadern ensam vårdnad om barnen.

Svea hovrätts dom den 7 november 2012 i mål T 5103–12

Fadern till parternas gemensamma dotter yrkade om umgängesrätt med deras dotter. I samband med stämningen fick fadern veta att parterna även hade en gemensam son. Modern uppgav att hon hade avskilt sig från fadern eftersom hon misstänkte att fadern hade utnyttjat dottern sexuellt. Tingsrätten kunde inte avfärda moderns påståenden helt och förordnade om umgänge med umgängesstöd mellan fadern och barnen. Modern överklagade till hovrätten som ansåg att moderns berättelse var trovärdig och detaljerad. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och förordnade således inte om umgänge för fadern eftersom det fanns en beaktansvärd risk att barnen skulle kunna utsättas för övergrepp vid umgänge med fadern.

Svea hovrätts dom den 21 december 2012 i mål T 1569–12

Vid upprepade tillfällen hade modern till parternas gemensamma son anmält fadern för sexuella övergrepp och våld mot sonen. Såväl tingsrätten som hovrätten bedömde moderns påståenden som vaga och utan stöd i bevisning. Modern visade även en ovilja att arbeta för ett fungerande umgänge mellan barn och far vilket talade emot henne som vårdnadshavare. Parternas konflikt bedömdes utesluta gemensam vårdnad och modern antogs negativt påverka sonens syn på fadern. Fadern tillerkändes ensam vårdnad om barnet. Modern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.

Svea hovrätts dom den 19 februari 2013 i mål T 4572–12

Sedan parterna separerat bodde deras gemensamma son periodvis på institution och i familjehem. I tingsrätten yrkade både modern och fadern om ensam vårdnad. Modern uppgav att fadern förgrep sig på pojken medan fadern anförde att modern utsatte pojken för psykisk terror. Fadern hade anmälts för sexuella övergrepp av flera personer och pojken hade berättat om faderns tillgrepp. Trots det gavs påståendena inte någon betydelse vid vårdnadsprövningen. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut och tillade att ingen av parterna var att anse olämplig som vårdnadshavare men att modern var bättre lämpad för ansvaret.

Svea hovrätts dem den 7 april 2014 i mål T 10522–13

Parterna i målet hade en gemensam son. Modern yrkade att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad och uppgav att fader var olämplig som vårdnadshavare bland annat eftersom han hade utsatt sonen för sexuella övergrepp. Fader bestred yrkandet och yrkade för egen del att han skulle få rätt till umgänge med pojken. Ingen av anmälningarna om sexuella övergrepp mot fadern hade lett till åtal. Sonen hade emellertid berättat för en psykolog på BUP att fadern utsatt honom för sexuella övergrepp och psykologen var övertygad om att pojkens uppgifter var tillförlitliga. På grund av detta ansåg tingsrätten att det inte kunde uteslutas att det förelåg risk för pojkens välmående om fadern tillerkändes umgänge. Modern anförtroddes vårdnaden och faderns yrkande om umgänge avslogs. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Fadern överklagade till HD som inte meddelade prövningstillstånd.