Kontinuitetsprincipen i vårdnadsmål

Tingsrätten och hovrätten tillerkände modern vårdnaden och fadern sökte revision och yrkade att HD skulle tillerkänna honom vårdnaden om sonen. HD förordnade om barnpsykiatrisk undersökning i målet. I utredningen framkom att modern uppvisade en bristande förmåga att leva sig in i pojkens behov av omvårdnad och att det förekommit en hel del aga. Fadern hade stått för den direkta omvårdnaden om barnet och troligen hade faderns engagemang under parets gemensamma tid kunnat kompensera för moderns brister i omvårdnaden.

Fadern ansågs lämpligare som vårdnadshavare för sonen än modern. Det kunde också antas att fadern, om han fick vårdnaden, skulle medverka till att moderns rätt till umgänge med sonen kunde utövas på ett för denne gynnsamt sätt. Förhållandet att pojken, som var snart sju år gammal, hade stått under moderns vårdnad så lång tid som tre år gav anledning till tvekan huruvida en överflyttning av vårdnaden borde ske. Det är väl känt att kontinuitet när det gäller såväl vårdnadshavare som miljö och övriga vardagliga förhållanden är av stor betydelse som en trygghetsfaktor för små barn. Kontakten med fadern hade emellertid varit djupgående och regelbunden under hela den långa tiden för vårdnadsprocessen, och den yttre miljön bör för pojken hittills ha framstått som tryggare hos fadern än hos modern. Tidpunkten för en överflyttning var även särskilt lämplig med tanke på att pojken ännu inte börjat sin skolgång. HD fann att vårdnaden om sonen borde anförtros åt fadern.

NJA 1986 s. 338

Sedan hovrätten i ett mål om vårdad om barn interimistiskt beslutat anförtro fadern vårdnaden reser modern, som var ungersk medborgare, med barnet till Ungern för att stanna där. När HD drygt två år senare avgör målet befinnes, att barnet funnit sig väl till rätta i Ungern och att fadern vid flera besök där fått träffa barnet endast i närvaro av andra personer. Fråga om betydelsen av angivna förhållanden vid avgörandet av vårdnadstvisten.

Parterna hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. Genom interimistiskt beslut förordnade hovrätten att fadern skulle tillerkännas vårdnaden. När hovrätten slutligt avgjorde målet hade modern, efter hovrättens beslut att fadern interimistiskt skulle ha vårdnaden om dottern, lämnat Sverige och tillsammans med dottern bosatt sig i Ungern. Hovrätten fastställde därefter tingsrättens beslut och tillerkände modern vårdnaden om dottern eftersom det var mest förenligt med barnets bästa att hon fick stanna med modern. Fadern överklagade och yrkade att han skulle tillerkännas vårdnaden om flickan.

HD konstaterade inledningsvis att inte någon av föräldrarna kunde anses olämplig som vårdnadshavare. Av utredningen i målet framgick att modern lämnat Sverige i syfte att slippa lämna ifrån sig dottern till fadern i enlighet med hovrättens interimistiska beslut. På grund av moderns handlande gav det anledning till tvekan om det var bäst för barnet att modern anförtroddes vårdnaden. Utredningen visade dock att flickan hade funnit sig väl tillrätta i Ungern och att hon hade behov av kontinuitet beträffande vårdnadshavare, miljö och andra vardagliga förhållanden. Hennes minnesbild av förhållandena i faderns hemort troddes ha bleknat och det ansågs innebära betydande anpassningssvårigheter för henne att behöva bryta upp sin tillvaro och flytta tillbaka till fadern i Sverige. Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet fann HD att det var mest förenligt med barnets bästa att modern anförtroddes vårdnaden om henne.

NJA 1988 s. 448

Fråga i mål angående vårdnaden om en snart trettonårig pojke om betydelsen av olika yttranden som denne gjort i vårdnadsfrågan.

Parterna hade tillsammans en son och i målet var tvist om vårdnaden om pojken som bott hos fadern i mer än tre år. HD uttalade att båda parterna var lämpliga som vårdnadshavare. Pojken skulle snart fylla tretton år och hans utveckling motsvarade hans ålder. HD anförde att pojkens egna åsikter under sådana förhållanden borde tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan (jfr prop. 1981/82:168 s. 66).

Parterna hade i målet redogjort för olika yttranden av pojken som, enligt deras uppfattning, visat hans önskan att få bo kvar hos fadern respektive få flytta till modern. Det saknades anledning att ifrågasätta att pojken yttrat sig på det sätt som uppgivits men yttrandena var motstridiga. Av vårdnadsutredningen framgick även att pojken vid samtal med utredarna inte velat ta ställning för eller emot någon av föräldrarna. Pojken ansågs således inte ha uttryckt en så bestämd uppfattning att den kunde tilläggas avgörande betydelse i målet. Eftersom vårdnaden enligt vårdnadsutredningen fungerat utan anmärkningar och pojken utvecklats på ett gynnsamt sätt anförtroddes vårdnaden om pojken till fadern.

NJA 1989 s. 335

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern i strid med överenskommelser och domstols avgörande hindrat fadern från att utöva vårdnad och umgänge.

Parterna i målet hade tidigare varit gifta och hade en gemensam dotter. I mål om äktenskapsskillnad tillerkände tingsrätten fadern vårdnaden om flickan på grund av att modern motarbetat ett tillfredsställande umgänge mellan fadern och dottern. Hovrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Fadern överklagade till HD.

Av utredningen i målet fann HD båda parterna som lämpliga vårdnadshavare. Fadern hade alltsedan separationen försökt att upprätthålla ett kontinuerligt umgänge med dottern men modern, i strid med överenskommelser och domstols avgörande, hade vägrat fadern att träffa dottern. Moderns handlingssätt visade att hon var beredd att åsidosätta dotterns behov om parterna hamnade i konflikt. Det fanns således anledning att befara att modern i fortsättningen kunde komma att hindra fadern från att utöva umgängesrätt med dottern. Det talade för att vårdnaden om dottern skulle anförtros fadern. En flyttning skulle dock inneburit en stor förändring för flickan. Emellertid var flickan omvittnat trygg, stabil och hade en mycket god relation med fadern. Det fanns således anledning att räkna med att flickan skulle klara flytten och att fadern skulle verka för ett omfattande umgänge mellan modern och dottern. HD fann det mest förenligt med barnets bästa att fadern anförtroddes vårdnaden.

NJA 1992 s. 93

Sedan en treårig pojke, medan han stått under föräldrarnas gemensamma vårdnad, av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos dennes föräldrar i Tunisien, har pojken hållits kvar där under närmare tio år. Fråga i mål om äktenskapsskillnad vilken av föräldrarna som ska tillerkännas vårdnaden om sonen.

Båda parterna hade hemvist i Sverige medan sonen hade hemvist hos sina farföräldrar i Tunisien. Modern ansågs klart lämpligare än fadern som vårdnadshavare men det fanns starka skäl som talade för att det skulle vara bäst för pojken om han fick stanna i den miljö som han var van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstod i den förevarande situationen en överflyttning av pojken till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kunde förutses. HD ansåg att det var till pojkens bästa att vårdnaden om honom tillerkändes fadern.

NJA 1992 s. 666

Fråga i mål om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fader från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet hade tillsammans en dotter vilken modern hade vårdnaden om. Tingsrätten och hovrätten förordnade att fadern skulle ha rätt till visst umgänge med dottern. Umgänget fungerade dock inte på grund av moderns motstånd mot detta. Av utredningen i målet fann HD att modern inte bara underlåtit att medverka till att fadern fått utöva sin umgängesrätt med dottern utan aktivt motarbetat och förhindrat umgänge. Utredningen talade för att vårdnaden om flickan skulle anförtros åt fadern. Emellertid var det fråga om en då nioårig flicka som hela sitt liv bott tillsammans med modern och haft henne som ensam vårdnadshavare. Hennes förhållande till modern var gott. Under senare år hade flickan träffat fadern i huvudsak endast vid det tjugotal tillfällen då denne förgäves försökt utöva sin umgängesrätt. Dessa korta sammanträffanden hade ägt rum under omständigheter som för flickan måste ha framstått som mycket obehagliga. En överflyttning av vårdnaden till fadern ansågs för flickan innebära en stor omvälvning med ovissa följder.

Trots att modern brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare när det gällde faderns umgänge med dottern kunde det inte under omständigheterna anses förenligt med barnets bästa att överföra vårdnaden till fadern. HD fann därför att vårdnaden borde tillkomma modern.

NJA 1998 s. 675

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skulle tillmätas det förhållandet att modern hindrat fadern från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt.

Parterna i målet separerade innan deras gemensamma son föddes och modern motverkade umgänge mellan sonen och fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden till modern. Hovrätten, som överflyttade vårdnaden om sonen till fadern, grundade sitt ställningstagande huvudsakligen på moderns konsekventa vägran att låta pojken träffa sin far. HD beslöt att hovrättens beslut angående vårdnad om pojken för tiden till dess hovrättens dom vunnit laga kraft tills vidare inte fick verkställas och att fadern skulle ha rätt till visst närmare bestämt umgänge med sonen för tiden till dess målet avgjordes.

HD anförde inledningsvis att modern inte låtit fadern träffa sonen trots vad som förordnats om umgänge i tingsrättens dom, om vårdnad i hovrättens dom och om umgänge i HD:s beslut. HD ansåg att eftersom modern aktivt motverkat all möjlighet till umgänge mellan far och son borde vårdnaden flyttas över till fadern, om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. Pojken var bara tre och ett halvt år, hade bott hela sitt liv hos modern och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. Det förutsattes att pojken hade ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till fadern ansågs innebära en fullständig omvälvning i pojkens liv. Vid en sammanvägning av de olika omständigheterna fann HD, trots det umgängessabotage som modern utövat, att det inte var till barnets bästa att vårdnaden om honom överfördes till fadern. HD tillerkände modern vårdnaden.

Hovrättens för Västra Sverige dom den 29 oktober 2014 i mål T 2025–14

Modern till parternas gemensamma son yrkade i tingsrätten om ensam vårdnad. Parterna och sonen hade flyttat till Iran varav modern senare flyttat tillbaka till Sverige. Det saknades förutsättningar för gemensam vårdnad på grund av föräldrarnas samarbetsproblem. Pojken led av autism och fadern ansågs inte tillgodose hans behov av en relation till modern. Trots att pojken funnit sig tillrätta hos fadern i Iran tillerkändes modern ensam vårdnad på grund av faderns brister. Efter överklagande ändrade hovrätten tingsrättens dom. Pojken som funnit sig tillrätta i Iran hade påbörjat behandling som visade sig effektiv och som skulle behöva avbrytas vid flytt till Sverige gav risk för att den positiva utvecklingen han genomgått skulle gå förlorad. Vid en samlad bedömning bedömde hovrätten att sonens behov av kontinuitet och stabilitet vägde tyngst att det var bäst för honom att vårdnaden tillerkändes fadern.

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

Parterna hade tidigare kommit till överenskommelse om att modern skulle ha ensam vårdnad om deras gemensamma barn och att fadern skulle ha rätt till ett omfattande umgänge. Efter modern flyttat med sonen till Luleå väckte fadern talan i tingsrätten om ensam vårdnad. Tingsrätten konstaterade att modern gjort sig skyldig till umgängessabotage i och med flytten till Luleå som omöjliggjorde umgänge mellan sonen och fadern. Med beaktande av barnets behov av kontakt med båda föräldrarna tillerkändes fadern ensam vårdnad om sonen. Hovrätten ändrade domen med beaktande av kontinuitetsprincipen och tillerkände modern ensam vårdnad eftersom pojken ansågs funnit sig väl tillrätta i Luleå.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 5 november 2014 i mål T 1441–14

Efter överenskommelse mellan parterna stod deras barn under gemensam vårdnad. Pojken hade sitt stadigvarande boende hos fadern och flickan hos modern. I tingsrätten tillerkändes modern ensam vårdnad om barnen. Parterna hade stora samarbetsproblem och fadern hade agerat negativt mot modern och barnen. Tingsrätten bedömde att fadern hade brustit i sitt föräldraansvar. Rådmannen var skiljaktig och ansåg att fadern skulle anförtros ensam vårdnad om sonen med hänsyn till att han hade svårigheter i skolan och att det inte var till barnets bästa att bli uppryckt från sin invanda hemmamiljö. Hovrätten instämde i rådmannens inställning och ändrade tingsrättens dom. Domen överklagades och HD meddelade inte prövningstillstånd.

Svea hovrätts dom den 15 januari 2015 i mål T 6820–14

I mål om vårdnad fann både tingsrätten och hovrätten att modern till parternas gemensamma barn skulle tillerkännas ensam vårdnad. Det fanns inga förutsättningar för gemensam vårdnad på grund av parternas samarbetsproblem. Barnet hade stadigvarande bott hos modern sedan en längre tid och en överflyttning ansågs inte förenlig med barnets bästa. Kontinuitetsprincipen talade för att modern skulle anförtros vårdnaden.