Verkställighet av barns vårdnad, boende och umgänge

Enligt 21 kap. 1 § FB ska barnets bästa komma i främsta rummet vid verkställighet och hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande barnets ålder och mognad. Om det är uppenbart att verkställighet är oförenlig med barnets bästa ska rätten vägra verkställigheten enligt 21 kap. 6 § FB.

Hovrättens för Västra Sverige beslut den 13 juni 2011 i mål ÖÄ 2144–11

Modern förpliktades av tingsrätten att, vid löpande vite utan tidsbegränsning, lämna över ett barn för umgänge med fadern. Hovrätten bestämde tiden för det löpande vitet till cirka sex månader och uttalade att ett vitesföreläggande ska begränsas till viss tid och bör inte överstiga vad som är skäligt i det enskilda fallet. Hänsyn bör tas så att inte så många vitesbelopp försitts att den obetalda summan av dessa blir orimligt stor.

Svea hovrätts beslut den 13 september 2012 i ärende ÖÄ 4048–12

Fadern till parternas barn yrkade vid tingsrätten om verkställighet av umgänge som tidigare dömts ut. Tingsrätten ogillade yrkandet eftersom det framkom att barnen inte ville träffa fadern. Hovrätten konstaterade att det inte hade framkommit något som visade att barnen skulle fara illa vid umgänge med fadern. Den trettonåriga dottern hade uppgett att hon inte ville träffa fadern. Den tioåriga dottern ansågs dock för ung för att kunna bilda sig en egen uppfattning i frågan. Hovrätten bedömde barnets bästa var för sig och biföll faderns yrkande om verkställighet av umgänge med den yngre dottern.

Svea hovrätts beslut den 27 september 2012 i ärende ÖÄ 6690–12

Parternas gemensamma son tillerkändes i dom umgänge med fadern. Efter domen uppstod konflikt om umgänget mellan föräldrarna och fadern yrkade verkställighet av domen vid vite om 10 000 kronor per tillfälle. Tingsrätten lämnade yrkandet utan bifall eftersom verkställighet uppenbart var mot barnets bästa då han mådde psykiskt dåligt av umgänget med fadern. Hovrätten ansåg att symptomen pojken visade berodde på föräldrarnas konflikt och att pojken var i behov av båda sina föräldrar. Eftersom modern motsatte sig umgänget biföll hovrätten yrkandet men begränsade vitet till 5 000 kronor per tillfälle med hänsyn till moderns ekonomiska förhållanden.

Göta hovrätts beslut den 14 november 2012 i ÖÄ 2165–12

I dom förordnades att modern skulle ha ensam vårdnad om parternas barn och umgängesrätt med fadern. För att fadern skulle få utöva sin umgängesrätt förordnade tingsrätten vid vite om 5 000 kronor per tillfälle att modern skulle överlämna barnet till fadern. Fadern ansökte därefter att vitet skulle dömas ut för fyra tillfällen. Tingsrätten ansåg att det fanns förutsättningar för att döma ut vitet oavsett att sonen flyttat till fadern och bestämde det till 20 000 kronor. Modern överklagade och hovrätten ansåg att vitet hade spelat ut sin roll som påtryckningsmedel efter barnets flytt till fadern. Samtidigt hade modern brutit mot föreläggandet. Hovrätten jämkade vitet till 10 000 kronor med hänsyn till modern ekonomiska förhållanden.

Svea hovrätts beslut den 15 juli 2013 i ärende ÖÄ 5145–13

Modern till parternas sju barn, som stod under faderns ensamma vårdnad, fick inte träffa dem och yrkade om verkställighet av tidigare umgängesdom i tingsrätten. Yrkandet ogillades på grund av den risk som förelåg att modern skulle kvarhålla barnen i samband med umgängestillfällena. Hovrätten avslog moderns överklagande.

Göta hovrätts beslut den 4 oktober 2013 i ärende ÖÄ 1589–13

Tingsrätten förordnade om verkställighet av umgänge. Hovrätten konstaterade att barnet var tretton år och att hennes vilja skulle beaktas. Hon uppgav att hon inte ville sova över hos fadern men ville träffa honom. Hovrätten upphävde tingsrättens beslut om verkställighet eftersom det förelåg hinder mot verkställighet.

Göta hovrätts dom den 10 mars 2014 i mål T 2886–13

I mål om vårdnad om en trettonårig pojke tillerkändes fadern vårdnaden i tingsrätten. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Domstolarna konstaterade att modern inte följt tidigare avgöranden och i hovrätten uttalat att hon inte tänkte följa det kommande heller. Vitesföreläggande om 20 000 kronor per tillfälle förordnades modern i dom att överlämna dottern till fadern.

Göta hovrätts beslut den 7 oktober 2014 i ärende ÖÄ 2503–14

I tidigare lagakraftvunnen dom fastställdes att parternas barn skulle ha sitt stadigvarande boende hos modern som ansökte om verkställighet efter att barnet fortsatt bo kvar hos fadern. Tingsrätten avslog moderns ansökan eftersom barnet fyllt tolv år och motsatte sig boende hos modern. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och biföll moderns yrkande. Domstolen ansåg att det med hänsyn till barnets bästa, trots hans viljeyttringar, var nödvändigt att förordna om verkställighet.

Hovrättens för Övre Norrland dom den 5 november 2014 i mål T 518–14

I dom, som primärt gällde vårdnaden om en elvaårig pojke, anförde hovrätten beträffande ett umgängestillfälle som modern ställde in på grund av påstådd sjukdom hos pojken att endast akut sjukdom kan vara godtagbart som skäl för att ställa in umgänge.

RH 2015:6

Genom dom om barns boende förordnade tingsrätten att förälder med ensam vårdnad om barnen skulle underteckna en fullmakt som skulle ge den andra föräldern rätt att få information rörande barnen från förskola, skola och dagis. Förordnandet kunde inte verkställas enligt 21 kap. FB.

Hovrättens för Västra Sverige beslut den 23 februari 2015 i mål ÖÄ 4712–14

I beslut om ersättning till medlare enligt 21 kap. FB fann tingsrätten att skälig ersättning till en medlare, familjerättssekreterare, som utförde medling på sin fritid var 1 000 kronor per timme plus moms och att någon ersättning för tidsspillan inte skulle utgå eftersom medling inte var hans huvudsakliga sysselsättning. Hovrätten delade tingsrättens bedömning beträffande timkostnadsersättningen men tillerkände medlaren ersättning för viss tidsspillan.

Göta hovrätts dom den 7 december 2016 i ärendet ÖÄ 2884–16

Hovrätten beslutade att en mor till två barn, vid vite om 5 000 kronor per tillfälle, skulle överlämna barnen till fadern för umgänge enligt tidigare dom. Modern uppgav att barnen inte ville umgås med fadern och blev stressade varje gång det kom på tal medan fadern anförde att modern hade blockerat umgänget. Rätten ansåg att det fanns en överhängande risk för att barnen helt skulle förlora kontakten med fadern. Att verkställa umgänget var inte heller uppenbart oförenligt med barnens bästa enligt hovrätten.