Bedömning av förälders olämplighet

Parternas förhållande hade varit mycket kort och modern hade haft ensam vårdnad om deras dotter sedan födseln. I tingsrätten yrkade fadern att vårdnaden skulle tillkomma honom ensam, alternativt att vårdnaden skulle vara gemensam och dottern skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom. I tredje hand yrkade han att dottern skulle få rätt till umgänge med honom. Som stöd för sina yrkanden anförde mannen att kvinnan som tillsammans med modern flyttat runt var olämplig som vårdnadshavare. Flyttarna hade skett inom ett mycket begränsat område och tingsrätten avfärdade påståendet. Domstolen bedömde emellertid att flickan, med hänsyn till den mängd yttre förändringar som hon hittills varit utsatt för, löpte en större risk att fara illa om hon skiljdes från sitt stadigvarande boende hos sin mamma och lämnade mannens första- och andrahandsyrkande utan bifall. Mannen tillerkändes dock umgänge. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och efter överklagan lämnade HD inte prövningstillstånd.

Svea hovrätts dom den 7 november 2014 i mål T 4340–14

En kvinna konstaterades leva under hot från sin familj och att hotbilden var sådan att hon riskerades att dödas om familjen skulle få kännedom om hennes adress. Fadern till parternas gemensamma barn hade hotat att avslöja hennes adress för familjen vilket hovrätten ansåg ifrågasatte hans lämplighet som vårdnadshavare. Modern ansåg mest lämpad som vårdnadshavare och eftersom det förelåg risk för att fadern skulle avslöja dottern och moderns bostadsadress förelåg inte förutsättningar för gemensam vårdnad. Modern tillerkändes ensam vårdnad om flickan.

Göta hovrätts dom den 28 januari 2015 i mål T 2149–14

Parterna hade en gemensam dotter som bodde växelvis hos föräldrarna. Modern yrkade i tingsrätten för begränsat umgänge mellan fadern och dottern. Fadern yrkade att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom eftersom dotterns agerande i skolan berodde på att rutinerna hos modern inte fungerade. Tingsrätten tillerkände det stadigvarande boende till modern eftersom det ansågs vara till barnets bästa. Hovrätten ändrade domen och förordnade att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende hos fadern eftersom modern inte ansågs förstå allvaret av dotterns problem i skolan.

Svea hovrätts dom den 17 mars 2015 i mål T 11150–13

Tingsrätten dömde i mål om vårdnad om gemensam vårdnad om parternas barn. Efter tingsrättens dom hade familjen fått stöd av familjepedagoger men samarbetsproblemen minskade inte vilket föranledde en upplösning av den gemensamma vårdnaden. Fadern anförtroddes vårdnaden om flickan eftersom modern inte medverkade till erforderliga läkarkontakter och inte fullt ut agerat för att det skulle kunna klargöras vad flickans sjukdomsproblem berodde på. Hovrätten ansåg att flickans utveckling kunde komma att utvecklas i en negativ riktning vid ett boende hos modern.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 9 oktober 2014 i mål T 397–14

Modern yrkade vid tingsrätten om ensam vårdnad om parternas gemensamma barn. Fadern hade inte permanent uppehållstillstånd i Sverige och modern hade sedan födseln bott med dottern på ett barnhem. På grund av moderns bristande föräldraförmåga hade dottern tvångsomhändertagits med stöd av LVU. Mot bakgrund av att fadern inte tagit vara på de möjligheter till umgänge som funnits, att det inte fanns någon kontakt eller samarbete kring barnet och ovissheten kring om fadern skulle få stanna i landet fann tingsrätten att det var bäst för barnet att modern anförtroddes ensam vårdnad. Efter överklagande ändrades tingsrättens dom. Fadern hade fått förlängt uppehållstillstånd och hovrätten konstaterade att frågan om uppehållstillstånd inte utgjorde ett skäl mot gemensam vårdnad. Parternas samarbetssvårigheter var inte så allvarliga och hovrätten förordnade om gemensam vårdnad.

Göta hovrätts dom den 3 februari 2015 i mål T 2033–14

Tingsrätten beslutade i mål om vårdnad att modern skulle ha ensam vårdnad om parternas gemensamma barn. Pojken hade innan han placerades i familjehem enligt LVU bott hos modern. Föräldrarna bedömdes vara lika lämpliga som vårdnadshavare. Hovrätten konstaterade att boendet hos modern inte hade fungerat och att hennes agerande i samband med LVU-omhändertagandet var olämpligt. Hon hade heller inte medverkat till umgänget med fadern. Hovrätten ansåg att det var till barnets bästa att fadern tillerkändes ensam vårdnad.